Marina ekosystem
Ett marint ekosystem är ett avgränsat havsområde där organismer och miljö samverkar – från den solbelysta kustzonen och det öppna havets vattenmassa till de mörka bottnarna. Zonerna är sammanlänkade av näringsvävar som i grunden drivs av växtplanktons fotosyntes.
Start› Marinbiologi› Marina ekosystem
Kustzonen
Kustzonen, eller littoralzonen, är det grunda vatten som ligger närmast land. Här når solljus ända ner till botten, vilket gör att växter, alger och bottenlevande djur kan leva i täta samhällen. Vattnet rör sig mycket – vågor, tidvatten och avrinning från land påverkar temperatur och salthalt – vilket gör kustzonen till en av havets mest produktiva men också mest krävande miljöer att anpassa sig till.
Öppet hav
Bortom kusten tar det öppna havet, den pelagiska zonen, vid. Den delas ofta in efter hur djupt solljuset når:
- Epipelagialen (0–200 meter) – den solbelysta zonen där fotosyntes är möjlig och där nästan allt marint liv, inklusive plankton, till slut är beroende av.
- Mesopelagialen (cirka 200–1 000 meter) – skymningszonen, med svagt ljus men ingen fotosyntes.
- Bathypelagialen och djupare – ständigt mörker, lågt tryck och knappt om föda, där organismer ofta är anpassade till att äta sällan och röra sig lite.
Läs mer om organismerna som driver produktionen i den övre zonen under plankton.
Havsbottnar och bentos
Livet på och i havsbottnen kallas bentos. Det omfattar allt från fastsittande organismer som musslor och alger till maskar och kräftdjur som gräver i sedimentet. Bentiska organismer spelar en central roll för att bryta ner organiskt material som sjunker ner från vattenmassan ovanför, och de återför på så sätt näringsämnen till systemet. Vid kusten kan bottnarna vara täckta av tång och ålgräsängar, medan djuphavsbottnar ofta är mjuka sedimentslätter med gles men särpräglad fauna.
Vad är bentos?
Bentos är samlingsnamnet för organismer som lever på eller i havsbottnen, till skillnad från pelagiska organismer som lever fritt i vattenmassan. Exempel är musslor, sjöstjärnor, havsborstmaskar och bottenlevande alger.
Näringsväven som binder ihop zonerna
Ett ekosystem hålls samman av sin näringsväv: hur energi och näringsämnen förflyttas mellan organismer. I havet börjar nästan alla näringsvävar med producenter – växtplankton och alger som fotosyntetiserar. Djurplankton och andra konsumenter äter producenterna, större rovdjur äter i sin tur konsumenterna, och nedbrytare som bakterier bryter till slut ner dött material och frigör näringsämnen igen. En näringsväv med många arter är mer motståndskraftig mot störningar än en med få, eftersom fler alternativa vägar finns för energin att ta.
Kust, öppet hav och bottnar är alltså inte isolerade system utan delar av samma helhet. Ett tydligt svenskt exempel på hur särpräglat ett marint ekosystem kan bli är Östersjön, där låg salthalt formar ett alldeles eget samhälle av arter. I varmare hav kan motsvarande artrikedom byggas upp kring korallrev.
Frågor om marina ekosystem
Vad räknas som ett marint ekosystem?
Ett marint ekosystem är ett havsområde där organismer, vatten och botten samspelar, till exempel en kustzon, ett öppet havsområde eller en havsbotten. Zonerna är sammanlänkade av näringsvävar.
Vad är skillnaden på pelagisk och bentisk miljö?
Den pelagiska miljön är den fria vattenmassan, från ytan ner till djuphavet. Den bentiska miljön är havsbottnen och organismerna som lever på eller i den, till exempel musslor och bottenlevande alger.
Varför är näringsväven viktig för ett ekosystem?
Näringsväven beskriver hur energi och näring förflyttas mellan producenter, konsumenter och nedbrytare. En artrik näringsväv med många kopplingar är mer motståndskraftig mot störningar än en med få arter.